Trender är som ogräs!

Snart är det höst enligt en affär  jag gick förbi idag som slängt fram höstkläderna i skylten. Dockorna stod iklädda en värmande kofta och den numera klassiska halsduken virad runt halsen.
Hösttrenderna ska man plugga in nu. I Juli. Helst innan för snart kommer vintermodet.
Vilken sanslös stress…
Att vara fast i rörelsen kring mode,  kläder och trender är som att ha ett stinkande troll sittande på axeln med en piska i vänsternäven och en visselpipa i munnen. Jag blir helt färdig bara av att betrakta det på avstånd och kan nog inte ens föreställa mig hur jobbigt ljudet är i den där visselpipan…

Nuet försvinner bort i ett virvarr av måsten och habegär. Av hysteri och konsumtion.
Nuet. Nu. Idag är det Juli. Den nionde. Andas lite…
Och släng av det där trollet; du är inte vackrare med det på axeln, hur hårt han än drivit dig att följa allt som serveras dig som en rätt plan.
Du ser löjlig och stressad ut och ser dessutom ut som alla andra…

Böckerna i mitt liv – 1

Jag är så glad över att jag har börjat läsa igen. Det finns många faktorer till varför jag inte har unnat mig det de sista åren, men sedan flera månader tillbaka har jag börjat bläddra igen. Underbart!

Denna boken fick jag på Mors dag av en stycken älskling. *tack*
Och i en värld av häxor, krafter och kunskap så följde jag väl Bridah med en rätt stark spänning. Men som alltid, förstår jag egentligen inte riktigt meningen med sådana här skildringar. Det bästa jag läst av Coelho är helt klart Veronika bestämmer sig för att dö.
En parentes är dock att varje stycke, trots sin enkelhet, tog flera minuter att läsa i denna tunna pocket. Så något magiskt finns det mellan pärmarna.

*
*
*

Myrrha läste jag ut på några få dagar. Det här var verkligen USELT.  474 sidor trams. Jag fann inte ens någon undermening i historien om jag sammanfattade den i all enkelhet. Puh häh vilken sörja.

*
*
*

Och en vän som jag hoppas kan följa mig, leverera och upplysa mig så som den gjort sedan jag kom i kontakt med den är Bhagavad-Gita. Nu har jag dessutom fått ett alldeles eget exemplar som är så vackert!  *lycklig*

Det får ta tid, jag vill att det tar tid och jag vill förstå vad jag läser och till skillnad från så mycket jag läst, känns det här som kunskap. Om människan.

Karriär möter träd.

Jag är utbildad livscoach. “Waow” säger massan. “Vilken häftig sak.”
Mina första klienter var tre gånger så gamla som mig och satt på höga positioner. Men de tog mig på allvar. Min kunskap var ny, fräsch och mina frågor vände upp och ner på deras tankemönster.
Jag stod framför grupper ibland, och pratade om vårt sätt att förvalta våra liv och om tron på oss själva. Jag kan än idag förvånas över hur lätt det var för mig att få med mig människor in i olika sätt att tänka. Det var som en hunger bland dem. De var som urvridna wettexdukar som nu breddes ut inför ett varmt duggregn som sakta skulle fylla dem med väta och göra dem fyllda och funktionella igen.
Jag blev sorgsen många gånger, av att se alla dessa fulländade människor som var precis där de skulle vara i livet, hungra efterkunskap att ta sig bort från det.

Jag var helt övertygad om att det fanns krafter i det egna sinnet, bort och bortom gamla föreställningar och dessa uppnådes med dessa verktyg jag lärt mig, detta inspirerande coachande.  Jag tog mig själv på fullt allvar och investerade till och med i en ny “Coach”-garderob. Jag ringde samtal till USA och hyllade min belevade person. Jag skulle göra karriär! *yeah*
Jag skulle inspirera människor!*yeah*

Livet var på väg i rätt riktning. Jag som levt ett underligt liv, konstnären som skrev och sjöng, sprang i skogar och jagade vattentorn för att få lugn, sprang på metalkonserter och låg halvvägs ner i lådor på de mest skumma loppisarna, hade nu fått en mening med mitt liv.
*SMACK* En mask rätt upp i huvudet och jag log som aldrig förr. Solbränd och fylld av mig själv till bredden sprang jag mot solen…

Och tänkte “Nu lyfter jag! Nu förändras mitt hårda liv! Nu ska jag få möta lycka! Jag ska få pengar, trygghet och få vara någon som människor ser upp till! Jag ska få jobba med människor och allt är för bra för att vara sant!”

Framme vid solen, precis innan jag skulle hoppa in i det glödande klotet, blev jag en blöt fläck. Det tog stopp. Min kropp var trött, mitt inre tomt. T O M T.
Livscoach. Fine. Men för vad?

Jag frågade mig själv om och om igen “Vill jag det här?” Mitt svar var alltid “Nej, det vill jag inte, men..”
Och alla dessa men stod för framgång, spännande möten och resor, hotellvistelse och fina kläder, att få inspirera människor. Allt som jag trodde att jag saknat i mitt spartanska, tuffa liv. Allt som jag nu hade en chans till och min lycka skulle bli gjord!
Men jag ville inte ha något av det. Det räckte att jag såg mig själv sittandes med benen i kors vid srivbordet på hotellet med laptopen uppfälld och ett glas vin bredvid arbetet medan jag ringde hem till barnen, för att jag skulle bli rejält illamående.
Jag såg en bild framför mig av hur jag gick in på stadens spa och köpte ut krämer för några tusenlappar, för att jag nu kommit över 25 och skulle börja se över mina kommande rynkor.
Och allt var så fel. Allt stank av skådespel och inre fattigdom. Maskätna tyger som virade in mig i alla dessa falska illusioner om livets mening; jag kände mig plötsligt som EN I MÄNGDEN.
Den där inspirationen jag skulle stå för, den handlade bara om materiell lycka. Om och om igen i förklädda former.

Kanske trodde jag att det var det som var livets mening, att det var där jag skulle hitta harmoni. I att få vara som alla andra…
Samtalet jag gjorde var kort och all besvikelse skar in i min hjärna, men när vi lagt på fick jag luft igen. Omvärlden hånade och bannade mig för mitt korkade val, mitt val att tacka nej och jag sprang ut i skogen för att stå med näsan intill barken på ett träd. Och jag stod där länge och upptäckte massor i barkens mönster och trädets dofter och visste med säkerhet att jag gjort helt rätt.
Det var lång väg kvar till idag, men jag hade tagit mitt första avgörande steg, mot min faktiska strävan i livet, mot min sanning.

Den långa utbildningen, alla möten och resor, alla övningar och visualiseringar, allt prat och alla långväga tillresta inspiratörer lärde mig en enda sak; att det jag har att ge sitter inte i några konstruerade verktyg. Varken för mig eller för andra.
Men vissa gillar att använda dem och många gillar att följa dem. Få ringer ett samtal och backar framgång och materialistiska möjligheter för att de istället lyssnar inåt och vill stå med näsan mot barken på ett träd.

Mamma Mumin-huset!

Vi köpte ett Muminhus för en tia med tillhörande möbler, bord och figurer på en loppis. Lillen kallar dem för Mamma Mumin-figurer och de har alla fått egna namn. “Shadeooowww”, “Fieräääääl” och “Sclamryyyyy” och “Keordåååål” *läses med engelskt uttal*.

De är så söta men varför ser alla så Mumin-figurerna så jäkla bortkomna och förvirrade ut för?

Asläcker i solljus!

Oh my god…

Lillen fotade mig igår och en sak är säker, jag ska aldrig mer le mot solljus om jag vill se söt ut för någon…!! *s*

Tvärs och kors-drag!

Jag har möjlighet att vädra ur min lägenhet och nu i värmen är alla fönster jag har öppna. Gardinerna står ut ut mot gatan och in mot gården.
Vi bor på tredje våningen så jag tar lillen med mig ut under tiden och leker. När vi varit borta en stund är hela lägenheten sval och fylld av “frisk” luft.
Det är att uppleva en oas mitt i stan det.
Men mina drömmar går alltid till landet och ett litet, alldeles enkelt och rofyllt hus, med en vild trädgård fylld av sådant jag odlat och sått själv.

Men tills dess, så finns det ett Nu och här. och det är alldeles perfekt.

Att putsa en soppåse.

Vi städar. Shit vad jag älskar att städa fram ytor. Det är något magiskt, sinnligt och stort med det. Sonen hjälper till. Med en skurborste och såpa springer han runt i alla rummen och hittar lediga ytor. Han putsar till och med soppåsen som hänger på ett handtag i köket med en svamp.
Jag kommer att tänka på min mormor som var otroligt duktig på återanvändning och minimalism. När hon var färdig med fryspåsar, plastpåsar osv, tvättade hon dem noga och hängde dem på tork på balkongen. Tänk vilken minimering av användandet av plast. Beundransvärt.
Nu bodde hon inte i Sverige utan i ett land där man inte kan köpa sig nya fryspåsar och plastpåsar hur som helst, både pga tillgänglighet och pris. Men ändå… Det bor slarviga människor även där.

Så lillen får putsa på soppåsen, men först ska han ha mellanmål.

Nattviskande.

Mina fönster in mot gården står öppna. Jag bor på tredje våningen men precis vid mitt kök, finns en balkong där människor ofta ställer sig och pratar de mest intima sakerna som finns.
I kväll stod där ett ungt par som bor på våningen ovanför. De hade gått ner för att röka och viskade ut i mörkret.
“Vad hette det sa du?”
“Mollusker.”
“Mollusker. Mitt på fittan?”
“MITT på fittan!”
“Det är förjävligt…”
“Det är det.”
Lång tystnad.
“Har du en cigg till?”
“Nej, men jag har mollusker på fittan.”

Sen skrattade de och jag blev så glad, för jag tycker om när parrelationer är fyllda av humor, intimitet och vardag.

Kvinnor.

Jag är lite rädd för kvinnor. Det har jag alltid varit. Det finns många orsaker till att det är så och är det något som dröjer sig kvar i livet och vardagen, så är det olika, typiska beteenden hos kvinnor. Det som var läskigt i grundskolan är lika skrämmande nu; kvinnors sätt att gruppera sig, ställa sig med ryggen till när avundsjuka eller andra känslor de inte kan hantera träder in i deras kropp.
Rädsla och kvinnor är det värsta jag vet. De är oftast inte snabba att slänga sig in i självgranskning och rannsakan.

Jag har varit på mitt livs första möphippa. *Puh!*
Kvällen inleddes med att bruden klargjorde (på fyllan såklart) att hon egentligen inte ville ha mig där. Nu är jag ju inte särskilt osäker och kunde rätt fort dra mina slutsatser om vad som rörde sig i hennes huvud, men likväl fick jag en stor lust att resa mig och gå.
Jag frågade henne varför hon var rädd för mig. Hon protesterade inte (på fyllan) inför att det handlade om hennes rädsla och när vi strax kommit in på mitt utseende sa hon; “Hade jag bara sett dig och inte pratat med dig hade jag tänkt; Vad fan är det där för en jävla soptunna?”

Jag andades. Alla dessa rädda kvinnor. Är jag likadan? Är jag lika rädd för de som är ytligt vackrare än jag, eller de som kan uttrycka sig ännu mer exklusivt?
Nej, det är jag inte. Först och främst är jag inte lika rädd för att bli jämförd. Det är i sig inget hot. Den som jämför och värderar så har ändå lite i mitt liv att göra.
Men däremot vill jag få bekräftelse för det ansvar jag tar. Att jag inte kastar ur mig skit och kör över andra pga avundsjuka, rädsla eller bitterhet. Inte för att det sitter som en smäck varje gång, jag misslyckas massor, men min strävan och önskan är att komma dit.

Likväl, så korkade jag upp en flaska vin till i ren irritation och för att jag var sårad. Fel, mest var jag besviken. Besviken på människors sätt att göra sig så små och fula i sina beteenden. Och jag somnade till slut ifrån möhippan innan den var halvvägs igenom.

När jag träffar kvinnor med inre lugn, självgranskning och ansvar är det rena halleluja moments för mig. Jag hyllar skapelsen och blir otroligt betagen av deras sätt att andas kring impulser och sociala beteenden som lärts in i vårt underligt resonerande samhälle, där svartsjuka och avundsjuka hyllas som kärlek.

Tidig morgon och sol.

Idag är det sol. Vi stack iväg på cykeln och väckte ankor, fiskar, måsar, kråkor och andra med kalasets överblivna kakor och bullar innan vi la oss i gräset och solade oss varma.