Jag är utbildad livscoach. “Waow” säger massan. “Vilken häftig sak.”
Mina första klienter var tre gånger så gamla som mig och satt på höga positioner. Men de tog mig på allvar. Min kunskap var ny, fräsch och mina frågor vände upp och ner på deras tankemönster.
Jag stod framför grupper ibland, och pratade om vårt sätt att förvalta våra liv och om tron på oss själva. Jag kan än idag förvånas över hur lätt det var för mig att få med mig människor in i olika sätt att tänka. Det var som en hunger bland dem. De var som urvridna wettexdukar som nu breddes ut inför ett varmt duggregn som sakta skulle fylla dem med väta och göra dem fyllda och funktionella igen.
Jag blev sorgsen många gånger, av att se alla dessa fulländade människor som var precis där de skulle vara i livet, hungra efterkunskap att ta sig bort från det.
Jag var helt övertygad om att det fanns krafter i det egna sinnet, bort och bortom gamla föreställningar och dessa uppnådes med dessa verktyg jag lärt mig, detta inspirerande coachande. Jag tog mig själv på fullt allvar och investerade till och med i en ny “Coach”-garderob. Jag ringde samtal till USA och hyllade min belevade person. Jag skulle göra karriär! *yeah*
Jag skulle inspirera människor!*yeah*
Livet var på väg i rätt riktning. Jag som levt ett underligt liv, konstnären som skrev och sjöng, sprang i skogar och jagade vattentorn för att få lugn, sprang på metalkonserter och låg halvvägs ner i lådor på de mest skumma loppisarna, hade nu fått en mening med mitt liv.
*SMACK* En mask rätt upp i huvudet och jag log som aldrig förr. Solbränd och fylld av mig själv till bredden sprang jag mot solen…
Och tänkte “Nu lyfter jag! Nu förändras mitt hårda liv! Nu ska jag få möta lycka! Jag ska få pengar, trygghet och få vara någon som människor ser upp till! Jag ska få jobba med människor och allt är för bra för att vara sant!”
Framme vid solen, precis innan jag skulle hoppa in i det glödande klotet, blev jag en blöt fläck. Det tog stopp. Min kropp var trött, mitt inre tomt. T O M T.
Livscoach. Fine. Men för vad?
Jag frågade mig själv om och om igen “Vill jag det här?” Mitt svar var alltid “Nej, det vill jag inte, men..”
Och alla dessa men stod för framgång, spännande möten och resor, hotellvistelse och fina kläder, att få inspirera människor. Allt som jag trodde att jag saknat i mitt spartanska, tuffa liv. Allt som jag nu hade en chans till och min lycka skulle bli gjord!
Men jag ville inte ha något av det. Det räckte att jag såg mig själv sittandes med benen i kors vid srivbordet på hotellet med laptopen uppfälld och ett glas vin bredvid arbetet medan jag ringde hem till barnen, för att jag skulle bli rejält illamående.
Jag såg en bild framför mig av hur jag gick in på stadens spa och köpte ut krämer för några tusenlappar, för att jag nu kommit över 25 och skulle börja se över mina kommande rynkor.
Och allt var så fel. Allt stank av skådespel och inre fattigdom. Maskätna tyger som virade in mig i alla dessa falska illusioner om livets mening; jag kände mig plötsligt som EN I MÄNGDEN.
Den där inspirationen jag skulle stå för, den handlade bara om materiell lycka. Om och om igen i förklädda former.
Kanske trodde jag att det var det som var livets mening, att det var där jag skulle hitta harmoni. I att få vara som alla andra…
Samtalet jag gjorde var kort och all besvikelse skar in i min hjärna, men när vi lagt på fick jag luft igen. Omvärlden hånade och bannade mig för mitt korkade val, mitt val att tacka nej och jag sprang ut i skogen för att stå med näsan intill barken på ett träd. Och jag stod där länge och upptäckte massor i barkens mönster och trädets dofter och visste med säkerhet att jag gjort helt rätt.
Det var lång väg kvar till idag, men jag hade tagit mitt första avgörande steg, mot min faktiska strävan i livet, mot min sanning.
Den långa utbildningen, alla möten och resor, alla övningar och visualiseringar, allt prat och alla långväga tillresta inspiratörer lärde mig en enda sak; att det jag har att ge sitter inte i några konstruerade verktyg. Varken för mig eller för andra.
Men vissa gillar att använda dem och många gillar att följa dem. Få ringer ett samtal och backar framgång och materialistiska möjligheter för att de istället lyssnar inåt och vill stå med näsan mot barken på ett träd.