Varför gör jag det då…?

Varför vill jag bli av med prylar/saker/ägodelar och hur definierar jag vad jag behöver ha kvar? Hur kan jag sitta vid en dator och skriva om att jag inte vill äga saker?
Frågorna är faktiskt rätt många och trots att svaren är självklara för mig, vill omgivningen många gånger reagera med pekpinnar och triumfer som “Ska du gå barfota året om då?” eller “Måste du inte flytta ut i skogen och bo i ett träd om du inte vill vara med saker?”
Om svaren vore så enkla, så hade jag inte varit en människa som burit den här insikten och tagit ett sådant här beslut. Men jag kommer att göra mitt bästa för att ge svaren under resans gång. Både för att stärka och formulera mina beslut, men också för att inspirera; för jag har min bild klar – vi människor sitter fast.

Allt det här kommer att innebära att jag måste kompromissa. Jag måste ta mig igenom flera processer, som exempelvis att göra mig av med saker jag äger, konstruera ett nytt sätt att leva och vara rädd om min personliga utveckling på vägen. Jag vill hitta barmhärtighet och förståelse inom mig och sluta hänga upp mig på vad som förväntas av mig och de rätt och fel som finns i samhället. Jag vill sträva mot en frihet.

Vem är jag då? Är jag en bortskämd liten snutta som kan köpa mig fattigdom och barmhärtighet? Med ett trist liv som behöver en liten dal eller höjd?
Svaret på det är väldigt nej. Man skulle kanske kunna tro att jag kommer från rikedom, när man hör mig resonera om pengar och att inte vilja äga, om prylar, trender och frigörelse. Men jag kommer från en helt annan värld, som aldrig besparat mig prövningar på något plan. Jag har en väninna som brukar säga att det är mitt öde, att det ska hända mig saker hela tiden. Tyvärr saker som inte alltid är av det vackrare, lättsamma slaget. Och jag har faktiskt kapitulerat inför det nu. Mitt liv är inte enkelt och jag måste vara öppen för det. Sanningen är, att det är inget farligt. Vi vill gärna få det till att det är avgörande för allt vi ska ta oss an i livet, vi vill hämta igen förlorad tid och vi vill få kompensation för vår taskiga barndom eller orättvisa inslag i livet. För det känns lättast och skönast.
Med den här resan vill jag ta mig långt ifrån det och in i ett lugn och en tacksamhet. Jag känner mig så otroligt rik och överflödig, trots att många skulle kalla mig lusfattig, enligt svenska standardmått.

Jag är inte fattig inom mig eller som människa på den här jorden och för varje sak som lämnar mitt hem, för varje frigörelse jag gör från trender, mode, standardmått och förväntningar, ju mer växer jag. Växer ut genom bubblan som omger mig och ändrar skepnad till en fjäder, som slutligen får lyfta i vinden. Jag tänker inte sitta fast.