Allt det här har gjort mig så otroligt medveten och seende kring människor och deras prylar. Idag satt jag på stadsbussen och bredvid mig satt tre tjejer i 17-års åldern. De var verkligen klädda i saker som dinglade runt vackra halsar som knappt syntes under sladdar och mobilband, rosa palestinasjalar och fransklädda ryska sjalar. Allt var så korrekt från topp till tå på dem och jag kände den där fräna lukten, som envisas runt sådana människor. Jag tror det är doften av längtan ut…

Ni får inte tro att jag är låst eller principiell, eller ens rädd för saker. Jag är inte heller så rädd för hur tydligt det förgör människors uttryck. Mest av allt så ser jag vad det gör med människors seende. I samma stund som vi anammar ett mode, en trend som skapats för att hålla människan rörlig i cirkeln, så iklär vi oss roller och attityder som kräver att vi ser på saker på ett visst sätt. Och det begränsar våra förmågor, vår kärleksfullhet… Och stärker våra rädslor kring att inte passa in. Vi blir upptagna med att inte känna oss utstötta istället för att öka vår egen empati och engagemang.

Finns det några som egentligen är så utstötta än de som kan vara något, först när de har fått berättat för sig hur de ska köpa och uttrycka sig?

Det är seendet jag saknar, närheten till ansvar och medkänsla. Inte personligheterna.