Jag har en hel garderob som jag ska göra mig av med, fylld av vintagekläder och vackra, helriktiga plagg från diverse ”rätta” märken och designers. Det är inte för att jag gått blint in i det rätta modet för tiden, utan för att jag handlade de här plaggen för en femma var typ, under högstadietiden. Det var sådär relaxat frigörande att gå i second hand-plagg och huruvida det stod Gudrun Sjödén eller Jenny Hellström på dem, var jag varken medveten om eller styrd av.

Om jag hängde in mina plagg, som jag nu ska bli av med, i en trendig second hand-affär i Stockholm, skulle försäljningen av dem högst troligen försörja mig i ett gäng månader. Inte för att plaggen är särskilt bekväma eller nödvändigtsvis särskilt funktionella, men det har bestämts att de är trendiga, faktiskt i sådan grad att det nästan börjar glöda i sömmarna på dem.
Jag kan inte beskriva HUR dumt det känns för mig att tänka den tanken. Jag har till och med svårt att förstå samlarvärde och har kommit så långt, att jag måste börja granska vad affektionsvärde är och vad det egentligen betyder och står för. Är affektionsvärde av vikt? Hur? Varför? Vilken är den sanna motivationen?

Jag märker ju att vissa saker är svårare att skiljas från än andra. Som min specialsydda kjol från NK, uppsydd under 1970-talet för att smeka låren på någon lyxig brud som ville vara lite extra fin med den färgglada saken dansandes runt vristerna. Jag betalade en glänsande femma för den och jag har fått veta att den är så het nu så att den kan bränna upp hela min garderob…
Och vet ni. Det får mig bara att vilja göra mig av med den snabbast möjligt!