Det jag gör väcker känslor. Så blir det av ett par olika skäl. Och eftersom jag inte är en omedveten, naiv själ på jakt efter förståelse, utan snarare ser mig som resande och på väg mot min egna, personliga frihet, försöker jag hitta ett sätt att förhålla mig till det jag möter. Utomstående människor kan bli provocerade av mina val och det de tycker sig se. Jag skulle så gärna vilja fråga efter lite ”räkna till 10” och lite distans till fördomarna som hittar fram ur porerna.

Vi är rädda, för det som är annorlunda. Vi är rädda för de som tar mer ansvar än de behöver, eller avstår det som vi själva skulle jubla över, vi är rädda för att möta våra känslor när vi ser de som anses ha det ”bättre” än oss förvalta sina “fördelar” kasst. Instinktivt vill vi jämföra och bejaka allt från högmod, bitterhet och skadeglädje. Det är våra sätt att hantera vår känsla av misslyckande.
Och det är bedrövligt…
All den där känslomässiga stressen är bara styrd av appliccerade resonemang. Vi får lära oss om rätt och fel, svart och vitt, framgång och misslyckande, rik och fattig, vacker och ful…
Och vi går på det. Marionetterna dansar så det låter *klipp-klopp* i hela världssalen.
Tänk om vi kunde stå stilla och enas i ljudet av puls istället.