Man är verkligen van att bara ta saker för givet. När man börjar tänka efter och formulera tydligt vad man anser sig behöva och inte, smyger dig den där känslan av “to much” in. Man sitter och skriver hur många handdukar man egentligen behöver, antalet pennor eller bord, och så känner man sig nästan dum. För även om jag rent insiktsmässigt vet att det dumma ligger i hur vi blint till och med shoppar handdukar efter inredningstrender så undrar den vanemönstrade delen av mig, vad jag pysslar med som sitter där och skriver upp vad jag vill äga och inte.
Jag satte mig ner och skrev upp vad jag skulle reducera och vad jag verkligen behövde och jag kom fram till att jag måste behålla; 3 tvättlappar (små handdukar), eftersom jag tvättar mig med sådana, vatten och ricinolja, en stor handduk, eftersom jag bor på stranden under sommartid och lediga stunder, en duschhandduk hemma, i lagom storlek, och en duschhandduk till min vackra älsklingsman som kommer och stannar över ibland, en liten gästhandduk för gäster att kunna torka händerna, en liten till mig att torka händerna på och två handdukar till min son. Men vad f**n rent ut sagt? Jag blev både frustrerad och… lite förtvivlad. Det var inte min tanke. Är det här motivering nog?? 10 handdukar av olika slag och tanken om att det behövs en backup också slog mig…
Och mitt i allt kände jag mig dum. Gör någon annan såhär? Tja, kanske när de skriver en shoppinglista inför nyköp eller så. Det märks verkligen hur rutinerna och tillgängligheten sätter sina spår i en. Och det gör mig förvirrad. Vaddå 10 handdukar, plus en eventuell backup för oförutsedda omständigheter? Det var inte vad jag tänkte och fast det kan låta lite “to much”, så måste jag säga att så kan jag inte ha det!
Hela det här handduksreflekterandet har verkligen fått mig att inse att jag måste släppa kontrollbehovet kring saker. Kring rutinerna och de fastnitade principerna. Jag är så låst av att ha vissa förutsättningar för att klara mig enligt svenska standardmått och jag vill inte ha det som standardmått för mitt ägande. Så jag fortsätter att ställa frågor till mig själv och långsamt släppa greppet. 10-14 handukar?? No way!!
