I vägen för ljuset som kommer med morgonsolen och in genom mitt fönster…
Vad är det sådana här syner vill få mig att tänka? Att jag inte kan klara mig utan? Så kände jag en gång nämligen. Att utan min favoritparfym var jag inte kvinna…
Ska det styra mig?
Och så träden, som långsamt klär sig i våren medan solen lyfter sig mot himlen…
Det är så tydligt. Så tydligt. Utan det här är jag förlorad.
1 comment
mars 31, 2008 vid 9:05 f m
Pia
Du skriver så vackert och du lockar så mycket till eftertanke. Jag följer din blogg med nyfikenhet och en inspiration som växer. Jag gör mig av med…jag också. Kanske inte lika mycket som du, men ändå. Och vem vet var det slutar när man väl börjat.